jag ångrar ingenting
Detta är vad jag vill säga nu, jag behöver säga det för det måste komma ut nånstans. Jag orkar inte bära på det längre och jag ska inte behöva det heller. Om jag inte sorterar tankarna så blir jag galen
Jag vill inte åka till Barcelona och känna att jag har en massa ouppklarade saker kvar här hemma. Saker som jag vet att jag kommer att tänka på och som kommer att påverka negativt min vistelse där nere. Det ska vara en chans för nya erfarenheter, nya mål och nya tankar och det är svårt att börja på en ny nivå om man är kvar på den gamla. Därför känns det så jädrans jobbigt att hela tiden behöva tänka på att man har gjort fel och att man har ångest över hur man kommer bemötas senare. För när folk inte ens ser en i ögonen längre tycker jag att det har gått lite för långt. Då mår inte jag bra alls och ingenting känns bra.
Jag vet att det finns folk som anser att jag är en fegis och att jag flyr och kanske de har rätt, det är en flykt tll viss del, det var mer det från början men har utvecklats till ett äventyr något som jag vill och som jag kan. Men jag kvävdes i den position jag var i, jag visste ingenting alls, ifrågasatte mångt och mycket över allt och visste inte vem jag var eller vart jag skulle Jag behövde ett andrum oh mitt drastiska jag gjorde som det gjorde och jag ville bryta med allt. Kalla mig svag eller svikare eller falsk eller rädd, det får du gärna göra men jag kan bara göra det som kändes rätt för stunden och nu så tvekar jag inte längre.
Jag har gjort ett par felaktiga val efter det också. Att låtsas vara någon jag inte är för den delen, men också att lura mig själv att säga att jag är densamme som innan, för det är jag inte. Man kan konstatera att varje val man gör förändrar den man är. Jag valde fel, jag valde att tro att om man bröt med allt var man också tvungen att förändra allt. Ut med det gamla in med det nya och allt var bra igen. Så är det ju självfallet inte. Det märker jag nu när allt jag känner är att den jag vill vara är den jag var. För nu i vilket fall.
Kanske det är för tidigt att gå tillbaka, det tror jag att det är, nästintill patetiskt om jag får säga det själv och därför känns det också betryggande att jag faktiskt har ett år på mig, där jag är bortkopplad från allt, och kan få en helhetsbild och också känna av, objektivt, vad som är rätt och bestående. Det känns bra att kunna veta att om jag en dag kommer tillbaka så kan jag börja där jag i princip lämnade, fast med några erfareneter rikar men framförallt med en mer klar och säker syn på mina val och ställningstaganden.
Jag ångrar inte det som har hänt under det senaste halvåret, och det känns som att varje enskild händelse har tillfört något som gjort livet lättare att klara av. Jag ångrar ingenting. För om det inte hade vart för det som har hänt så skulle jag aldrig ha kommit dit jag är nu, sen kan man tycka att det är en helt fel plats och då kan man visa mig rätt väg senare. Men jag tror att den väg jag vandrar på nu, det är den vägen som leder mig in på livets väg - mitt livs väg
Jag vill inte åka till Barcelona och känna att jag har en massa ouppklarade saker kvar här hemma. Saker som jag vet att jag kommer att tänka på och som kommer att påverka negativt min vistelse där nere. Det ska vara en chans för nya erfarenheter, nya mål och nya tankar och det är svårt att börja på en ny nivå om man är kvar på den gamla. Därför känns det så jädrans jobbigt att hela tiden behöva tänka på att man har gjort fel och att man har ångest över hur man kommer bemötas senare. För när folk inte ens ser en i ögonen längre tycker jag att det har gått lite för långt. Då mår inte jag bra alls och ingenting känns bra.
Jag vet att det finns folk som anser att jag är en fegis och att jag flyr och kanske de har rätt, det är en flykt tll viss del, det var mer det från början men har utvecklats till ett äventyr något som jag vill och som jag kan. Men jag kvävdes i den position jag var i, jag visste ingenting alls, ifrågasatte mångt och mycket över allt och visste inte vem jag var eller vart jag skulle Jag behövde ett andrum oh mitt drastiska jag gjorde som det gjorde och jag ville bryta med allt. Kalla mig svag eller svikare eller falsk eller rädd, det får du gärna göra men jag kan bara göra det som kändes rätt för stunden och nu så tvekar jag inte längre.
Jag har gjort ett par felaktiga val efter det också. Att låtsas vara någon jag inte är för den delen, men också att lura mig själv att säga att jag är densamme som innan, för det är jag inte. Man kan konstatera att varje val man gör förändrar den man är. Jag valde fel, jag valde att tro att om man bröt med allt var man också tvungen att förändra allt. Ut med det gamla in med det nya och allt var bra igen. Så är det ju självfallet inte. Det märker jag nu när allt jag känner är att den jag vill vara är den jag var. För nu i vilket fall.
Kanske det är för tidigt att gå tillbaka, det tror jag att det är, nästintill patetiskt om jag får säga det själv och därför känns det också betryggande att jag faktiskt har ett år på mig, där jag är bortkopplad från allt, och kan få en helhetsbild och också känna av, objektivt, vad som är rätt och bestående. Det känns bra att kunna veta att om jag en dag kommer tillbaka så kan jag börja där jag i princip lämnade, fast med några erfareneter rikar men framförallt med en mer klar och säker syn på mina val och ställningstaganden.
Jag ångrar inte det som har hänt under det senaste halvåret, och det känns som att varje enskild händelse har tillfört något som gjort livet lättare att klara av. Jag ångrar ingenting. För om det inte hade vart för det som har hänt så skulle jag aldrig ha kommit dit jag är nu, sen kan man tycka att det är en helt fel plats och då kan man visa mig rätt väg senare. Men jag tror att den väg jag vandrar på nu, det är den vägen som leder mig in på livets väg - mitt livs väg
Kommentarer
Trackback
