So maybe I'm not the one?
Det finns en mening med allt. Det måste det finnas. Det måste finnas en anledning till att jag är så nervös att jag knappt kan tänka klart? Det här med Spanien, det är inte så farligt egentligen, men det är bara det att med 13 dagar kvar så är det mycket som behöver smältas. Jag trodde jag skulle ha en hel sommar på mig, men tiden rann iväg. Så jag står här och med världens chock och smärre panikattack knackandes på dörren.
Jag har inte ens fattat att jag ska säga hej då till folk. Jag vet inte vad folk tycker. Och med folk menar jag väl alla där hemma som på ett eller annat sätt har en koppling till mig, och jag bryr mig väl mer om dem som jag känner mig nära till. Men vad tycker dem egentligen, det vet jag inte? Jag har liksom inte ens brytt mig förrän nu när jag själv har fattat att jag verkligen lämnar allt det andra bakom mig och ger mig ut i vida världen. I och för sig är det bra att den overkliga känslan blir verklighet nu och inte på planet ner, för nu har jag lite tid att rätta till och ordna till det mesta som behöver antingen rättas till eller ordnas innan jag åker.
Jag är skitnervös i vilket fall, för just nu så är jag orolig. Jag vet inte om jag kommer trivas om jag gillar det, vilka klassen och om jag hittar till skolan. Nu vet jag hur det kändes att börja ettan. Utan att veta ett skit. Man bara gick (bakom mamma) till skolan och fick träffa alla nya människor. Människor som i och för sig har hängt med i 13 år. Nu är det samma sak fast utan mammsen.. jag vet inte om jag kommer klara det alls. Jag är nervös, vem har ett bra knep på att lugna ner sig?
Jag ska på riktigt säga hejdå till mina vänner nu i veckan, och med hej-dåfesten på lördag är det klart. (alla är välkommna om de vill) Sedan så är det bye-bye work och sista veckan är tillägnad familjen.
Men nu är det verkligen nervöst, så många frågor och så lite tid. Ta tillvara på alla stunder du kan nu Magnus. Och om det inte funkade nu finns det en dag imorgon också, eller som jag ser det en dag om ett år. Jag har alla möjligheter i världen, det är inget avslut det är en början och farväl är ej för alltid!
Kommer ni ihåg min adress nu?
Jag har inte ens fattat att jag ska säga hej då till folk. Jag vet inte vad folk tycker. Och med folk menar jag väl alla där hemma som på ett eller annat sätt har en koppling till mig, och jag bryr mig väl mer om dem som jag känner mig nära till. Men vad tycker dem egentligen, det vet jag inte? Jag har liksom inte ens brytt mig förrän nu när jag själv har fattat att jag verkligen lämnar allt det andra bakom mig och ger mig ut i vida världen. I och för sig är det bra att den overkliga känslan blir verklighet nu och inte på planet ner, för nu har jag lite tid att rätta till och ordna till det mesta som behöver antingen rättas till eller ordnas innan jag åker.
Jag är skitnervös i vilket fall, för just nu så är jag orolig. Jag vet inte om jag kommer trivas om jag gillar det, vilka klassen och om jag hittar till skolan. Nu vet jag hur det kändes att börja ettan. Utan att veta ett skit. Man bara gick (bakom mamma) till skolan och fick träffa alla nya människor. Människor som i och för sig har hängt med i 13 år. Nu är det samma sak fast utan mammsen.. jag vet inte om jag kommer klara det alls. Jag är nervös, vem har ett bra knep på att lugna ner sig?
Jag ska på riktigt säga hejdå till mina vänner nu i veckan, och med hej-dåfesten på lördag är det klart. (alla är välkommna om de vill) Sedan så är det bye-bye work och sista veckan är tillägnad familjen.
Men nu är det verkligen nervöst, så många frågor och så lite tid. Ta tillvara på alla stunder du kan nu Magnus. Och om det inte funkade nu finns det en dag imorgon också, eller som jag ser det en dag om ett år. Jag har alla möjligheter i världen, det är inget avslut det är en början och farväl är ej för alltid!
Kommer ni ihåg min adress nu?
Kommentarer
Trackback
