.

Det var så enkelt. Det var så enkelt. Jag släppte det, utan varken skuldkänslor eller ånger, jag var inte ens ledsen eller glad, jag gjorde det som behövdes göras. Jag satte mig själv i första rummet för första gången på väldigt länge och jag trivdes med det. Det var något (eller någon) som sa till mig att det jag höll på med var inte bra och jag förstod, såg konsekvenserna som hade blivit och jag blev äcklad, arg och förbannad på att det hade gått så långt. Jag ville inte vara en del av det längre och sa stopp. Sedan var det inget mer med det.

Men så sitter man här. Trots allt! ALLT som jag inte ville vara en del av, trots att jag sa nej och trots att mycket av det har fått mig att må så dåligt på olika sätt så finner jag mig själv på samma plats ändå. Skillnaden nu är att jag inte har något att skylla på att jag måste. Jag gör detta helt frivilligt utan några krav eller tysta överenskommelser att gömma mig bakom. Jag har inga ursäkter för att jag är fast. Jag är helt enkelt beroende av det. Jag får en kick av det och vill ha mer, kan inte vara utan det. Jag berusar mig av det helt enkelt.

Så nu har jag suttit här, pepp efter gårdagens fika med Josefin. En fika som skulle peppa henne mer än mig och som skulle göra det lättare för mig att släppa taget fick en motsatt effekt där jag rusar omkring i ett produktivitetsmoln och gör saker som jag inte har något att göra med över huvud taget och med saker som jag inte ens sympatiserar med. Att sporra sin gamla styrelse att få igång sina egna tankar och idéer är en sak, men att börja få idéer själv... ja det är en annan.

Det var inte meningen att jag skulle sitta här efter en dag på jobbet och en timmes promenad hem och skriva en maillista för Sumemrcamp och ta på mig ansvaret att ordna resor för de som inte gjort det. Det var inte meningen att jag skulle ordna en Att-göra lista för en Paintballturnering. Det var inte meningen att jag skulle vara aktiv i UNF. Men nu har jag gjort det och kunde inte släppa det.

Men jag är medveten om problemet och problemen som kan skapas av det jag gör. Jag är medveten, det är steg ett. Nästa steg är att bli medveten om att det inte är en del av mig och jag är inte en del av det.