Allt går så långsamt

Men ändå sitter jag och våndas över vissa dagar bara flyger förbi. Det känns som att det inte var längesen som jag var i slovakien, att det inte var längesen jag blev 19, att det inte var längesen som jag tog studenten men det är det! Vi är redan inne i mitten av juli. Mitten av JULI! Om jag hade vetat vad som hade hänt under detta året hade jag blivit paff för så mycket får inte plats på 365 dagar.

Och snart ska jag till Spanien, men inte snart nog. Jag vet inte om jag har fattat än att jag faktiskt ska flytta. Visst jag har tänkt på att dagen kommer då jag inte längre ska bo med morsan liksom, och jag har testat på att bo själv i farsans lägenhet. Men att flytta på riktigt, skapa sig ett eget hem.  ojojoj den känslan är läskig. Och nu ska jag skapa mig ett eget hem inte bara i en annan stad, utan i ett annat land. Det känns pirrigt och jag är kankse inte är redo riktigt än, därför känns det att tiden går för fort. Men ibland, vissa stunder, så går inte tiden fort nog, då vill jag vara där nu, leva ett liv som kan vara mitt, glömma och drömma!

Det som jag funderar på, är om jag och allt annat har förändrats så mycket på detta året, när allt egentligen borde vara detsamma, så undrar jag hur det kommer bli om ett år. När jag kommer tillbaka, när livet ska fortsätta. Vem är jag då? Vad vill jag då? Kommer jag skratta åt den jag är nu? För ni ska veta att jag skrattar åt det jag som fanns för bara några år sedan... Jag har liksom inte förstått att det än. Att varje dag man vaknar så har man förändrats, man är en annan än dne som fanns igår. Men... jag har redan förändrats så mycket, vad mer finns det att förändra och vad kan Barcelona göra med mig? Tiden får visa det, nu vill jag bara att tiden ska gå fortare.

Den ska gå fortare för allt! Sen kan det gå långsamt igen, som i slowmotion och leva varje andetag igen. Älskar du mig så älskar jag dig. Klyschor och fantasier, drömmar och visioner. Ge mig ett liv i Barcelona nu, ge mig en chans att leva ett annat liv.

(sedan måste man ju tacka Mirsa en gång till)

För det var Mirsa som under ett trevligt samtal föreslog att jag skulle flytta till Barcelona, hon fick in mig på spåret igen. Och för första gången på riktigt länge så känns det som ett val som inte är lätt att vilja ångra. Det känns så rätt och det är något som jag fullföljer även om jag är rädd och nervös. Livet finns kvar sa hon, och det var som att jag plötsligt förstod att det var så, jag behöver inte lämna allt och aldirg titta tillbaka. Det går att möta samma plats, samma personer och samma känslor fast i en annan tid.

Nu blir det at hoppa in i duschen och cykla och hämta pengar! Sen bir det slötittande på tv och powernap för att riktigt orka med 19:00 - 03:00 (04:30) passet

Everybody's gonna love today!
 anyway you've got to, anyway you've got to, love love me, love love me

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0