.

Nu är man hemma efter en visit på Vänersnäs och ja, vad ska man säga...
jag längtar tillbaka, och jag längtar tillbaka en massor!

Jag är kär i Vänersnäslägret och jag är kär i folket som är där. Det är en stor stor stor kramgo familj som alla är välkommna att vara en del av och jag är faktiskt en del av den familjen. Därför kändes det svårt att behöva lämna det idag när jag hade så fantastiskt roligt.Vilka människor, vilka ledare, vilka barn, vilken känsla. Det går inte att beskriva alls utan man måste vara där för att förstå vilken kick det ger.

Det är därför jag börjar nu (en månad innan jag åker) att längta lite hem. Hem till känslan av att tillhöra en familj. Jag ska ju vara helt ensam. Jag vill inte vara ensam, men jag är ensam men vill inte. Vad ska jag göra åt det när jag fortfarande helt korkad inte gör som jag borde och känner? Jag bara låtsas som ingenting, är någon annan i fantasin men när det verkligen gäller så sitter jag bara och låter möjligheterna passera förbi. Därför får det bära eller brista har jag sagt mig själv. Imorgon så tänker jag ge det en chans. En ärlig chans utan att bry mig om alla andra!

Nu är jag hemma iaf, och försöker ordna resor åt folk som ska till summercamp... men det verkar inte funka alls. Jag blir lite frustrerad på mig själv i dessa lägen för det betyder att allt är mitt fel och jag blir stressad och jag vill inte vara stressad mer. Okej, jag ska också vara ärlig. Det suger att inte kunna åka med till ransberg och det suger att faktiskt inte vara en UNFare längre, det suger att lämna sina kompisar, sin familj och sitt 19åriga jag här hemma. Men jag gör det, för jag är beredd att tro på att det kommer bli så mycket bättre när jag kolalr tillbaka på mina val, då kommer jag att veta att jag gör rätt, och jag är beredd på att tro att Barcelona kommer ge mig så mycket mer än vad en vecka i tält tillsammans med nyktra européer och galna upptåg nånsing kan ge, även om det suger just nu!