Ödets ironi

Har precis käkat lunch och ska alldeles strax dra mig bortåt och träna innan jag börjar jobba. Så har man sammanfattat dagen ganska precis.

Jag gillar mitt jobb det är inte det men jag börjar smått tröttna på att lukta stekflott och frityrolja när jag kommer hem. Det är inte världens mest mentalt stimulerande jobb och jag blir ofta nedvärderad och det har hänt att jag blivit spottad på. Hur som helst så är det fortfarande ganska trevligt. Jag får träffa folk och samtidigt så ser man lite mer än vad man hade gjort om man jobbat på ett kontor. Dessutom så käkar jag ju glass och godis hela tiden :-) 
Det är ju därför jag måste träna lite extra.

Jag kan inte förstå mig själv. Det finns något som jag inte kan sätta fingret på men det finns där. Jag har avgått som DO för UNF och även gått ur rörelsen men jag kan inte släppa det. Jag kollar min sobernet hela tiden och funderar på hur man kan förbättra distriktet. Jag vet att jag inte har med det att göra längre och jag har valt det själv, men nånstans så är det fortfarande en viktig del av mig. Jag vet att det är i UNF som jag själv har utvecklats och hittat den jag är idag. Men jag vet inte vem jag är och vart jag är påväg och därför valde jag att avgå och leta någon annan stans. Kan det vara likt förbanat att det jag letar efter finns där  och har funnits där hela tiden? Är det på iggismöten och föreningsträffar och värvarkampanjer och seminarier som den Magnus jag vill vara finns? Är det där som han är genuint lycklig och är hemma? Konstig känsla det där... och om det är så kan man leta där igen, men jag vet inte. Det har kännts så fel under så lång tid, med ångest och smärre känslomässiga orkaner att jag bara har velat springa därifrån. Det gjorde jag också, jag sprang till tyskland och kände mig helt plötsligt hemma med vänner, tequilarace och queen klockan 2 på natten. Jag kände mig hemma på backstage, lipz och fester utan UNF. Jag kände mig som någon annan, men ingen främmande person. Jag kände mig också hemma när jag var vild och galen och bestämde mig att åka till Barcelona och lämna det gamla bakom mig. Är det inte då konstigt att helt plötsligt så känns allt annat okej igen? Jag tänker då inte låta mig luras igen. Det är ödets ironi. 


Ny vecka nya tag och jag hoppas på en fantastisk dag!  


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0