.

nu är jag hemma i karlstad-verkligheten igen efter några av de mest fantastiska dagarna jag har spenderat på länge. Inte för att det hänt så mycket egentligen utan mest för att känslor har varit på topp.

Mina underbara syskonbarn. Jag fullkomligt älskar dem. Att bara spendera några timmar gjorde hela min höst känns det som just nu. Natalie och Gabriel är så spontana, enkla och fulla av glöd och värme att det smittar av sig och jag suger upp all energi jag kan få av dessa två bustroll. Sen kan jag sitta på universitetet och småle för mig själv och vara alldeles varm för jag vet att jag är en stolt tokmorbror till två små underbara trollungar.

Jag och gabriel - julen 08

Och sen, ja min familj är dysfunktionell och jag och hansson är tillsammans på en annan plats av vargön, men jag saknar dem ganska mycker ändå. och hansson speciellt mycket. Vi är ett radarpar, inget annat par, nej jag och jennie ska inte gifta oss eller ens testa att gå på den vägen, men vi vet vart vi har varandra och det gillar jag massor!

Ja du... nu är jag då hemma igen, i karlstad i min lilla etta på 24 kvadratmeter och den ser ut som fan. Och jag är ensam igen... okej, jag är inte en patetisk, bitter människa som sitter instängd och buttrar över fasansfulla världsliga ting. Men ja, att åka ifrån ett liv i rörelse till det här - som jag också älskar, det är annorlunda och lite jobbigt. Men imorgon börjar allvaret igen för mig. Dags att arbeta upp sig från botten och ta igen dessa föreläsningar jag missat.

Och det är det som gör mig tom, för jag vet att alla känslor just nu fortfarande finns kvar i vargön och det tar några timmar/dagar tills dessa också kommer upp hit till värmland. Vissa känslor finns inte alls. Inte alls