.

some how...

hemkommen ifrån en lång dag på UNI. Mitt liv är nästintill icke-existerande. Min titala tankeverksamhet går åt till studierna, på ett eller annat sätt. Jag kan inte ens se på spåret utan att referera till efterfrågekurvor och marginalprinciper. Det är fint det. Men måste motvilligt erkänna att det går lättare för varje dag om går, lite och lite för varje gång. Det är fint det med. Sen går det ner lite men mest upp.

Men man måste upp igen, efter varje nederlag. Det är hemligheten i kråksången. Igår var det rotfruktsgratängen och todo sobre mi madre som gjorde det, idag var det semlan. Imorgon.. imorgon vet jag inte. Men det kanske räcker med vetskapen om att på tisdag kommer jennie och hälsar på mig. Jag saknar henne så fruktansvärt så det ska bli mer än fint att gå runt i ett vintrigt karlstad och njuta av varandras sällskap.

Men det är trots allt långt kvar tills tisdag, kanske man ska ta sig en semla till för säkerhetsskull?