om detta må ni berätta

i lördags så var vi på stadsbiblioteket och lyssnade på Joost Lakmaker. Han är en man på 87 år och bor i Säffle men bär dessutom på en fasansfull historia i bagaget, och den ville han delge med oss. Joost är uppväxt i Amsterdam och när nazisterna ockuperade Holland så arresterades hans familj och fördes till ett koncentrationsläget, Joost lyckades komma undan och gick med i motståndsrörelsen, men tillfångatogs av SS soldater och fördes även han till ett koncentrayionsläger för politiska fångar.

Under denna mörka period av de moderna historien så hamnade joost inte bara i ett utan fyra koncentrationsläger och lyckades överleva både Auchwitz 1 och 3 men också dödsmarchen. Och trots alla svåra perioder, all hunger, svält, död och desperation fann han konsten att överleva, kanske av tur, men tack vare detta så kunde jag sitta på stadsbiblioteket och lyssna på hans historia, bli gripen och återigen övertygad om att främlingsfientligheten måste försvinna från vårt land och från världen i sig.

Jag är lycklig och tursam att jag får lyssna på en som upplevt människans värsta sida och ändå lyckats hitta styrkan till att berätta sin historia. Han får mig att kämpa och jag kan inte förstå hur förintelseförnekare kan finnas? Finns det någon logik i att man bygger upp dödsmaskiner och dödsläger i turismsyfte och för att spela på människans sårbarhet? Nej, och det finns inte och när man ser Joost stå helt öppet och delge oss sitt liv, hur man ser rakt in i hans splittrade, sårade själ, där sår som aldrig någonsin kan läkas är helt öppna. Vem vill strö salt i dem såren, vem vill förneka hans existens? Ändå är det det man gör när man förnekar förintelsen och när man låter främlingsfientliga krafter strömma obehindrat.

Främlingsfientlighet har tagit utryck i så många olika sätt under historien, men jag tror på att med tro och öppenhet så kan man överbrygga alla hinder. Att se in i en människas ögon, oavsett om det är ögon hos en muslim, jude, afrikan, eskimå, indian eller europeisk så är det ögon på en människa, en människa med samma hopp och drömmar som du och som jag. Hur kan då hatet bli så stort att man bortser ifrån det, att man nedvärderar sig själv till att begränsas av hudfärg och religion? Jag förstår inte det, kan inte begripa det, och det är vad som gör mig så arg, så villig att kämpa när Sverigedemokratiska värderingar accepteras och förankras i samhället, det är det som får mig att vilja handa när svenska högerextremister stjäl "Arbeit Macht Frei.

Hur man kan förlora respekten för andra människor och för historien är för mig mycket förundrande och det är därför jag blir så glad när jag, elever, barn och vuxna kan lyssna till orden från de få överlevare. Få en verklighetsförankring och ett uppvaknande. För när man inte längre kan lyssna på deras berättelser, vad händer då? Vi vet redan vad som händer när främlingsfientlighet blir politik, och ändå tillåter vi sverigedemokraterna att frodas? Vart är vi på väg egentligen...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0