måndagsfunderingar...
jag tänker snart gå och lägga mig, men innan jag gör det så ska jag och lasseman säga godnatt! Fast så mycket sömn kommer jag nog inte få ändå... för mycket tankar som virvlar runt i mitt huvud och jag blir verkligen inte klok på mig själv. Men helt ärligt, kärlek, känslor överhuvudtaget? Vad är dem bra för... okej, med risk för att låta bitter. Så en fet näve med salt behöver ni nog ta med det här inlägget ändå, för manodepressiv som jag ibland har tendens att vara så är detta ett depinlägg. Men kankse med en gnutta hopp, vi får se...
Hur som helst. Ja menar på riktigt. Nu har jag sen... februari? kanske även längre byggt upp en tanke och känslor kirng detta och trott att det var på riktigt, eller är på riktigt för den delen också. Men nej, det känns inte rätt. Och jag frågar ig själv varför det inte känns rätt och får inget svar. Inget som håller egentligen. För när det kommer till kritan är Magnus Heimdahl upp över öronen förälskad. Ändå är det jag som sumpar det. Kan ni förstå den logiken? för det gör inte jag.
Jävla skitdåliga självförtroende, för det är vad det kommer till. jag ska bekänna en sak: jag har ingen självkänsla, inget starkt självförtroende alls. Det är inget som jag heller trodde på från början. När jag ser tillbaka på mig själv och som jag är nu så är det så pinsmat hur självsäker man tycks vara. Jag skrattar åt mig själv, jag vågarr ta för mig, jag är säker - på ytan. Och sån har jag varit sen sjukt länge. jag pallar för trycket för jag låter ingen komma in på djupet. Sen när någon kanske hittar en spricka i fasaden tränger jag bort de så fort som möjligt. Ingen ska komma in där. Men vad har jag då som ingen ska få se? Kommer jag bli bitter? ja förmodligen... För om jag fortsätter såhär så blir det ju inte rätt.
Men ja, det kändes fel idag, det kändes hur fel som helst. Och innan har det inte känts hundra procent rätt heller, men det är inget som jag egentligen vill ska vara ett hinder. För jag vet att jag håller tillbaka, vågar inte öppna mig själv, våga visa att man är sårbar. Istället trycker jag nu undan, ordentligt. Låt det vara såhär nu då. Jag blir så arg på migsjälv. och jag blir så arg på dessa känslovirvarr. Dessutom vet jag inte ens vad jag vill ha sagt, kanske att även om det inte kändes rätt idag, så känns inte det här rätt heller. Kunde inte den här ambivalensen ta slut när tonårstiden tog slut?
Hur som helst. Ja menar på riktigt. Nu har jag sen... februari? kanske även längre byggt upp en tanke och känslor kirng detta och trott att det var på riktigt, eller är på riktigt för den delen också. Men nej, det känns inte rätt. Och jag frågar ig själv varför det inte känns rätt och får inget svar. Inget som håller egentligen. För när det kommer till kritan är Magnus Heimdahl upp över öronen förälskad. Ändå är det jag som sumpar det. Kan ni förstå den logiken? för det gör inte jag.
Jävla skitdåliga självförtroende, för det är vad det kommer till. jag ska bekänna en sak: jag har ingen självkänsla, inget starkt självförtroende alls. Det är inget som jag heller trodde på från början. När jag ser tillbaka på mig själv och som jag är nu så är det så pinsmat hur självsäker man tycks vara. Jag skrattar åt mig själv, jag vågarr ta för mig, jag är säker - på ytan. Och sån har jag varit sen sjukt länge. jag pallar för trycket för jag låter ingen komma in på djupet. Sen när någon kanske hittar en spricka i fasaden tränger jag bort de så fort som möjligt. Ingen ska komma in där. Men vad har jag då som ingen ska få se? Kommer jag bli bitter? ja förmodligen... För om jag fortsätter såhär så blir det ju inte rätt.
Men ja, det kändes fel idag, det kändes hur fel som helst. Och innan har det inte känts hundra procent rätt heller, men det är inget som jag egentligen vill ska vara ett hinder. För jag vet att jag håller tillbaka, vågar inte öppna mig själv, våga visa att man är sårbar. Istället trycker jag nu undan, ordentligt. Låt det vara såhär nu då. Jag blir så arg på migsjälv. och jag blir så arg på dessa känslovirvarr. Dessutom vet jag inte ens vad jag vill ha sagt, kanske att även om det inte kändes rätt idag, så känns inte det här rätt heller. Kunde inte den här ambivalensen ta slut när tonårstiden tog slut?
Kommentarer
Trackback
