.

När SD har mer än fördubblat sina röster från 2010 känns det otroligt jobbigt att fortsätta kämpa. För det handlar inte om ett missnöje mot etablissemanget, inte i den utsträckning i alla fall. Det handlar inte heller om främlingsfientlighet, inte fullt ut i alla fall. För mig är det tydligt, det handlar om att borgarpolitiken bäddar för ett ökat fokus på individer och individer känner sig alltid hotade av någon annan. Med ökade klassklyftor och svagare skyddsnät så är det svårt för solidaritet och gemenskap. Och när vi inte verkar bryta den trenden så oroar jag mig, då sörjer jag, för SD:s inflytande och makt över rasismens normalisering stärks för varje dag.

  Därför är jag så grymt besviken på socialdemokratin. Att viljan efter makt får en partiledare, med rötter i arbetarrörelsens kärna ge upp allt vad solidaritet innebär, när man stänger dörren till vänsterpartiet så öppnar man samtidigt dörren för borgarna, och med det den politik som leder Sverige åt fel håll. Jag tror på socialismen, jag tror på att vi tillsammans bygger ett starkt och stabilt samhälle, där allas lika värde är viktigt, där allas förutsättningar tas tillvara på och där vi tillsammans löser problem och säkrar trygghet för individer och grupper lika.

  Nu verkar det inte bli så, nu verkar det som att vi har 4 år till av borgarpolitik, för det är vad en socialdemokrati som går åt höger skapar. Vi går mot 4 år där SD får allt större problemformuleringsmandat och en allt tjockare offerkofta, där fler hamnar i utanförskap och där fler får allt färre och mindre förutsättningar att utvecklas.

Fan också.