.

Dagarna kommer, dagarna går... plugget består... kul att det där med universitet börjar kännas som ett liv, ett drägligt liv och en vardag. Bra det egentligen, orkar bara inte se det positiva.

på något mystiskt sätt så har jag börjat bli smått deprimerad. Less på det mesta typ. Och gillar inte den situationen alls. Men jag vill gnälla, och då tänker jag gnälla också. Jag kanske är lite tråkig, färglös och smått löjlig men kan inte hjälpa det. jag hatar hur höstmörkret bara smyger sig på och jag känner hur all glädje bara smyger iväg från mig. jag orkar inte vara uppåt och när man gnolar på med plugg och plugg och åter plugg och kommer hem i sitt lilla rum och ser att det gemensamma köket bara är rent kaos så vill jag inte vara glad längre. Och då blir jag avig och sur och tar ut det på allt annat, ser inte att det finns andra orsaker. Och så blir jag envis och det tänker jag fortsätta vara.

Åh, jag vet inte ens vad jag vill skriva, bara att det är bra att skriva någonting och få ur sig all skit så den inte sitter kvar där inne. Så... jag är inte den mest positiva killen just nu och kommer nog inte vara heller. Bara så alla andra vet. Men jag försöker vara glad och inte den jävla bitterkuken jag kan vara liksom.

Vad finns det för musik som gör en pepp, när inte ens MIKA kan få mig att dansa i extas? Nej, jag tror jag kankse behöver lite kärlek.