and I'm never going back.
Jag ser på twitter och i faebooksstatusarna att folk är påväg hem från Åre och IOGT-NTO rörelsens kongresser. Det slår mig att det är 4 år sedan jag var med, i Uppsala och tyckte och tänkte om alkoholpolitik och UNF:s framtid.
Jag är glad att jag inte var där i år.
Jag tycker om en restriktiv alkoholpolitik och kommer fajtas med näbbar och klor för ett bevarande av alkoholmonopol och sänkta införselkvoter. Det gör jag för att jag tycker det är rätt och jag vet att alkoholkonsumtion och tradition kostar en massa pengar, direkt som indirekt och jag vet att med sänkta skatter och avreglering av spritmonopotet skulle vi urholka den svenska välfärdsstaten. Alkoholen måste bära sina egna kostnader, och jag som konsument måste vara medveten och beredd på att betala kostnaden för migsjälv men också för andra.
Men jag tycker inte om hur man drar saker till sin spets och går in i sin fundamentaliska lilla bubbla. Att man sätter sig på höga hästar och skyltar med en såkallad hög moral och rättskänsla. För det har man inte rätt till, oavsett om man är nykterist eller inte.
Nykterhetsrörelsen har tjänat Sverige väl, och kommer att fortsätta göra det. Genom att vara en drivande påverkansorganisation med pålästa oh väl begrundande argument och strategier kommer nykterhetsrörelsen vara en drivande faktor i bevarandet av en restriktiv alkoholpolitik. En röst utanför den partipolitiska sfären som bidrar till att alkoholfrågan fortsätter att vara en folkhälsofråga mer än en handelsfråga.
Men det gör man inte genom att på allvar debattera förslag om att kriminalisera alkoholpåverkade föräldrar. Det är inte hållbart, realistiskt eller särskilt genomtänkt. När nykterhetsrörelsen går i den riktningen är jag glad över att jag inte är en del av den och nästan så att jag kan säga stolt över att inte behöva skämmas för att ha tappat verklighetsförankringen eller kontakten med den vanliga världen. Den som inte består av 100 procent nykterister som tbland annat ycker att det är okej att viska in drömmar och visioner i en bensindunk.
Jag är glad att jag inte var där i år.
Jag tycker om en restriktiv alkoholpolitik och kommer fajtas med näbbar och klor för ett bevarande av alkoholmonopol och sänkta införselkvoter. Det gör jag för att jag tycker det är rätt och jag vet att alkoholkonsumtion och tradition kostar en massa pengar, direkt som indirekt och jag vet att med sänkta skatter och avreglering av spritmonopotet skulle vi urholka den svenska välfärdsstaten. Alkoholen måste bära sina egna kostnader, och jag som konsument måste vara medveten och beredd på att betala kostnaden för migsjälv men också för andra.
Men jag tycker inte om hur man drar saker till sin spets och går in i sin fundamentaliska lilla bubbla. Att man sätter sig på höga hästar och skyltar med en såkallad hög moral och rättskänsla. För det har man inte rätt till, oavsett om man är nykterist eller inte.
Nykterhetsrörelsen har tjänat Sverige väl, och kommer att fortsätta göra det. Genom att vara en drivande påverkansorganisation med pålästa oh väl begrundande argument och strategier kommer nykterhetsrörelsen vara en drivande faktor i bevarandet av en restriktiv alkoholpolitik. En röst utanför den partipolitiska sfären som bidrar till att alkoholfrågan fortsätter att vara en folkhälsofråga mer än en handelsfråga.
Men det gör man inte genom att på allvar debattera förslag om att kriminalisera alkoholpåverkade föräldrar. Det är inte hållbart, realistiskt eller särskilt genomtänkt. När nykterhetsrörelsen går i den riktningen är jag glad över att jag inte är en del av den och nästan så att jag kan säga stolt över att inte behöva skämmas för att ha tappat verklighetsförankringen eller kontakten med den vanliga världen. Den som inte består av 100 procent nykterister som tbland annat ycker att det är okej att viska in drömmar och visioner i en bensindunk.
Kommentarer
Trackback
