Så var 2014 påväg in i 2015. Med det avslutar vi denhär bloggen.
Den har följt med ganska länge, och skildrat ganska mycket. Mycket av mig själv, ganska så mycket om mycket annat. Jag är glad att komma tillbaka till denhär ibland och få möjligheten att möta mig själv, när jag var 19, 20, 23 och 25. Livet har bjussat på ganska så mycket hittills.
Adjö är ej för evigt, farväl är inte slutet. Idag så lämnade han oss, efter en ganska så lång tid av väntan. Det har varit jobbigt. Det har varit svårt att greppa hur min morfar, denna vitala lilla sugubbe tynat bort framför våra ögon. Att senast jag träffade honom så kände han inte igen mig. Att han inte visste vem jag var, vart han var heller för den delen. Älskade lilla morfar, du har varit en stöttepelare i mitt liv, lite av en idol, en riktigt bra morfar. Sen har du vart jävligt jobbig också, men sånt får man väl ta antar jag, när jag vart ett ganska så jobbigt barnbarn tillbaka.
Adjö är ej förevigt, farväl är inte slutet I mina tankar där finns du, alltid kvar. Älskade lilla morfar.
Gustavs Adolfs dagen idag. Jag älskar Sverige, det land där det finns en bakelse till varje dag. Mer fika till folket. Mer fika till mig för den annars så gråa vardagen som kommunal tjänsteman lite bättre.
Detta med att vara tjänsteman i en offentlig förvaltning börjar nu kännas som vardag. Det är fortfarande mer ett organiserat kaos än något annat, men samtidigt har jag börjat se min roll, mitt jobb, min funktion och det känns så sjukt jävla bra. Även om det ibland finns mer att önska.
Fan, denna tunga känsla av hopplöshet och vemod. Jag kommer att sörja länge, för att när rasister tror sig diktera villkoren för Sveriges välfärd, då räcker det inte med att bara organisera sig.
Jag måste skriva av mig efter riksdagsvalets resultat och de efterdyningar som uppstått. Jag kan säga att jag är besviken. Jag är minst sagt besviken. Jag är uppriktigt ledsen. För jag känner mig sviken, lurad. Jag trodde på en förändring, inte bara för min skull utan för alla. Att 8... år av borgerlighet, av en nedrustad välfärd och ökade klyftor trodde jag på en förändring. Jag trodde att fler var trötta på att se sina nära och kära oroas över sina jobb, sin överlevnad, för sina barns skola, för sina äldres vård, jag trodde det var självklart att det räcker nu. Men så kom valresultatet.
När SD har mer än fördubblat sina röster från 2010 känns det otroligt jobbigt att fortsätta kämpa. För det handlar inte om ett missnöje mot etablissemanget, inte i den utsträckning i alla fall. Det handlar inte heller om främlingsfientlighet, inte fullt ut i alla fall. För mig är det tydligt, det handlar om att borgarpolitiken bäddar för ett ökat fokus på individer och individer känner sig alltid hotade av någon annan. Med ökade klassklyftor och svagare skyddsnät så är det svårt för solidaritet och gemenskap. Och när vi inte verkar bryta den trenden så oroar jag mig, då sörjer jag, för SD:s inflytande och makt över rasismens normalisering stärks för varje dag.
Därför är jag så grymt besviken på socialdemokratin. Att viljan efter makt får en partiledare, med rötter i arbetarrörelsens kärna ge upp allt vad solidaritet innebär, när man stänger dörren till vänsterpartiet så öppnar man samtidigt dörren för borgarna, och med det den politik som leder Sverige åt fel håll. Jag tror på socialismen, jag tror på att vi tillsammans bygger ett starkt och stabilt samhälle, där allas lika värde är viktigt, där allas förutsättningar tas tillvara på och där vi tillsammans löser problem och säkrar trygghet för individer och grupper lika.
Nu verkar det inte bli så, nu verkar det som att vi har 4 år till av borgarpolitik, för det är vad en socialdemokrati som går åt höger skapar. Vi går mot 4 år där SD får allt större problemformuleringsmandat och en allt tjockare offerkofta, där fler hamnar i utanförskap och där fler får allt färre och mindre förutsättningar att utvecklas.
Har aldrig längtat som jag gör just nu. Imorgon, kan ni fatta, imorgon. Om mindre än 24 timmar så har vi äntligen bytt riktning. Om mindre än 24 timmar så har vi bytt privatiseringar mot välfärdssatsningar, vi har bytt en politik till en som satsar på oss istället för på riskkapitalister och utsugare. Alltså, imorgon.
en vecka tills valetgud vad jag längtar, det är ju dags att byta regering efter åtta år av kaos, utsugningar och förstörelse. Det är dags nu. Dags för en ny regering.
Livet rusar på, det är så mycket som händer och jag har faktiskt svårt att hänga med. Men sommaren har tagit slut, det gick fort. Väldigt fort faktiskt. Här är vi i dryga mitten av augusti och det regnar och åskar och blåser. Det är väl tur att det inte märks av så mycket med tanke på att man jobbar konstant.
Jag försöker så smått hitta en ordning på mitt liv, efter att ha jobbat i Hagfors ett par månader och kommit in i jobbet och det känns bra. Livet som kommunal tjänsteman känns både spännande och intressant men framförallt känns det roligt att göra sådant som jag är utbildad till och har ett intresse för - på riktigt och under lång tid fram över.
Året har liksom blivit det som jag trodde att det skulle bli. jag skulle sluta på universitetet och lägga ner mina studentpolitiska förtroendeuppdrag, det är gjort och det känns konstigt och tomt, det har varit en sådan stor del av mitt liv så länge så jag vet inte vad jag ska göra nu, kanske ska jag börja måla?
Jag och Sanna har vart sambos sen februari, med allt vad det innebär och att vi också har varit på vår första gemensamma semester i år.
Men ja, nu får vi se vad vi fyller livet med mer, men vi kanske ska börja med hösten? Välkomna tillbaka
Först påsk, sen valborg, sen kristihimmelsfärd, detta med långledighet kombinerat med jobb är lite sådär, jag har ganska så delade känslor kring det, det är skönt att vara ledig, men jag har alltid haft saker att göra som jag aldrig hunnit med innan, nu är jag bara ledig. Nu måste jag fylla de lediga långhelgerna med innehåll. Ja det är ett lyxproblem men det är likväl ett problem.
Lyckligtvis så har helgen bestått i massa roliga saker. Gå på musikalpremiär, första maj tåg, äntligenhemma projekt bara för att nämna något.
Ny vecka, nya tag och jobbet bjöd på en riktig rivstart. Hyresgästföreningen Karlstad anordnar i två dagar en bostadspolitisk kampanj uppe på universitetet och vi kunde inte riktigt vara mer lyckligt lottade. Vädret var helt fantastiskt, mycket folk och mycket prat. Det är sånt här som det liksom handlar om, mitt jobb, att tillsammans med de förtroendevalda skapa förutsättningar för engagemang.
Jobbigt bara att det bara är en månad kvar av vikariatet. Men å andra sidan, den 1 juni så börjar mitt nya jobb. Det är dock tur att jag i mitt arbetsliv inte helt och hållet släpper universitetet, det är jag inte redo för än.
Påskledigheten lider mot sitt slut. Det har varit en mycket MYCKET trevlig helg, med både göteborgsbesök, utgång, god mat och hel fantastisk sommarvärme. Det har tillochmed blivit skjortspremiär - i april. Jag är inte en såndär som går i shorts och stråhatt bara för att solen tittar fram lite i april. Här väntas det med både glass och solkräm tills det är rimligt. Och uppenbarligen så var det helt enkelt rimligt att rucka på dem principerna.
