.

Efter 3 år av riktigt nära vänskap. Ett band som liknar syskonband och där man ser ett stöd i varandra, man känner varandra och man ser inte en vardag utan den personen. Hur kan det helt plötsligt vända?
Hur kan det plötsligt bli så att smågnäbbet fyllt av syskonkärlek förvandlas till ett frätande hat? Vi var ett radarpar, en stark klippa och nu, vad är vi nu? ingenting, ett krig med dig på ena sidan och mig på andra.

Jag tycker inte om det, och jag vet inte varför, men jag klarar inte ens av tanken av att vara i samma rum som dig. Du väcker känslor inom mig som får mig att skrika högt och önska att jag var någon annan stans, långt borta från din närvaro. Fast i nästa stund vill jag att det ska vara som förut. Det är ingens fel att det blev såhär, men att säga att man gled isär känns bara dumt och klichéartat men jag kan inte hitta felet. Är det jag som har förändrats såpass mycket att jag inte känner igen mig i den jag en gång var? Varför då kan jag fortfarande umgås med anda vänner och inte tjafsa på samma sätt. Har vi äntligen förstått att två så olika personer inte kan vara vänner?

Jag hoppas att det inte är försent att lappa ihop den här relationen, men det är som ett öppet sår i mig och din närvaro är som att strö salt i det. Men jag kan inte tro att vi hatar varandra så mycket att vi vill göra livet surt åt varandra och skratta åt den enes olycka! Det får inte vara så, för jag vill inte se mig själv som en sådan person. Jag vill tro att vi är så mycket mer.

Anela, på riktigt... vad har hänt?