.

inatt blir det äntligen vår! Och steget mot en ljusare framtid har aldrig vart närmare. Vårdagsjämning och liet blir lite mysigare tack vare det. Det betyder också att en timme bara försvinner. Och tiden går fort utan att man behöver ta bort den bara sådär. Jag kunde ha gjort så mycket på den timmen, det är ju det värsta. 

Tiden har flugit fram och jag är ganska säker på att nånstans har Gud satt på speedknappen. Jag minns sommaren och jag minns vintern och jag minns hur det var att börja trean och plötsligt förstå att en dag kommer det ta slut, en dag kommer jag vara vuxen och en dag kommer jag inte kunna lita på att det fanns någon som tar emot mig utan att det måste jag fixa själv. Inte visste jag att den dagen skulle komma så snart? och i många fall redan är här? Jag känner mig inte redo, inte alls, för uppgiften att vara vuxen och flytta hemifrån. Jag har bott på samma plats i hela mitt liv, i samma rum, i samma stad och helt plötsligt ska man vara mogen nog att bryta upp. Ja tiden går verkligen fort, för fort.  Att minnas är en underbar sak och visar verkligen att det är det lilla som får en att le inombors. Jag minsn hur skönt det bara kan vara att känna gräs under nakna fötter eller att få en kram av sin systerdotter efter en dag av fantasi och lek på hennes bakgård.

Det fanns en tid, en tid när jag bara var jag. Var är den tiden nu? och vem är jag? Vem oh vad är dte jag identifierar mig med egentligen. Förr var jag Magnus, det räckte till. Nu är jag så mycket: jag är distriktsordförande för UNF, jag är skoltrött, jag är samhällare, jag är kristen, jag är galen, jag är pratglad, jag är kär, jag är bussvärd i sommar, jag är tatuerad och piercad, jag är blyg, jag är snart Karlstadbo, jag är glad, jag är ledsen jag är ingenting och allting på samma gång. Och beroende på vad jag är så förväntas olika saker av mig. När kan man bara vara sig själv? och när är man sig själv. Tiden går fort och man själv hänger inte med och när man inte hänger med, vem annan förväntas att göra det då?

Men nu står jag här helt plötsligt, tre år senare, och det känns som inte det bara är en timme som har försvunnit. Jag står här, som den jag var för tre år sedan samtidigt som jag inte är ett dugg lik den personen. Vi delar samma namn samtidigt som man kan inte vara den man är utan den man var.

Tiden går fort, och ibland försvinner den.