.

Idag är jag i vargön och det första jag gjorde var att spendera tid med syskonbarnen. Dessa små liv, små underbara energiknippen som ger mig så ofantligt mycket kärlek, mer än vad jag egentligen förtjänar. men de ska veta att de har en morbror som älskar dem så ofantligt mycket och som det gör ont i varje gång man måste säga hejdå. När ser man dem igen liksom? Det måste bli när gabbe fyller, kosta vad det kosta vill, även om det blir en omtenta på global ekonomi kursen. Det är det värt, tusen gånger om.

och idag, idag var smälte jag, och nu vet man vad som får mig att smälta ordentligt. När de skulle gå så följde jag med till bilen och gabbe ger mig dels en bamsekram men sen också en slängpuss, jag ger en tillbaka och genast tar han den i handen och trycker in den i hjärtat. jag stod och blev alldeles varm, det var så enkelt, så genuint. Vackert och fantastiskt, inte alls tvingat eller pretantiöst utan något han ville göra och som fick mig att stå helt handfallen. Jag var en stolt morbror. Och det är jag oavsett. Natalie är fantastisk hon med, och det märktes att de inte ville åka.

men sen..att de se de bli stora, natalie är nu sju och jag är nu lika gammal som camilla var när hon var gravid med natalie, och i och med detta så kunde camilla se mig med en barnvagn. Detta skrämmer mig en aning,  men inte alls så mycket som jag hade velat att det skulle göra.